Igår när jag ringde min flicka, Hanna så kom många tankar upp och jag kan liksom inte släppa dem. Hur fruktansvärt mycket livet förändras, på bara några år. De tre sista, sen jag slutade nian har allt vänts ut och in, och upp och ner. Pratade för lite sen med en av min allra närmaste vänner genom de åren på högstadiet, vi satt ihop, samtidigt som jag hela tiden hade hanna och natalie bakom mig, det var så enkelt då. 

Jag tvekade aldrig på att det fanns någon bakom mig och var den där extra speciella vännen. Nu är det annorlunda. Sen jag började gymnasiet har jag haft en vän sen starten, sen julen i ettan. Bäx, kvinnan i mitt liv som är som min egen syster. Och mitt i allt det här så försvann Hanna och Natalie i alla flyttkartonger och "nya vänner", men så var/är det inte. Visst, både ni och jag är en helt annan människa men jag kommer aldrig någonsin glömma den vi var/är. Vi är trion. Med Bäx är allt så annorlunda, vi bråkar, vi slås, tjaffsar och surar ihop som två barnungar, men är det något, så är vi där, precis bakom, och jag vet att även om jag skulle befinna mig på andra sidan jorden så kommer hon dit. Och det finns garanterat ingen som får mig att skratta, flumma och flippa ur totalt som hon får. Hon står bakom och är alltid redo för en fight! 

Hur fungerar jag då ihop så bra med jossan? världens härligaste och lugnaste tjej jag träffat. vi är så otroligt lika, jag skriker och gapar och du är oftast tyst men endå klickar det någonstans. Något fick mig att fastna så hårt för henne. En vän och person som henne borde alla ha, under den korta tid jag har lärt känna och haft henne har varit så speciell. Under denna tiden har vi aldrig bråkat, tjaffsat en ynka gång. Det finns bara skratt och leende, vilket man behöver varje dag för att må bra. Hon förstår mig och mitt förbannade humör så förbannat bra.

Med mickan är det helt tvärtom, vi skriker på varandra tills vi glömmer bort vad vi egentligen bråkade om. Vi är alldeles för lika egentligen, men där är det just det som får oss så bra. Och vissa dagar är jag så trött på dig, men kommer ofta ifatt tanken "jag är precis likadan" och antar att du är lika trött på mig, men det är vi. Tar hand om varandra och skriker ut exakt vad vi tycker och tänker, så lika, så bra. 

Alla vänner är speciella på sitt sätt, jag kan inte sitta och skriva ner vad jag tycke rom allihop. För de är speciella på sitt eget sätt. mest för att jag sitter och skriver ner det här just nu är för att jag var så förbannat paranoid att jag inte fattade att det är mitt eget fel och att jag borde tänka mer på vart man har alla. Och även att du inte orkar mer Natalie, så kommer jag aldrig någonsin att lämna dig. Jag är lika överbeskyddande mot dig som min egen syster. och jag saknar dig. 

FÖR VAD FAN SKULLE MAN GÖRA UTAN ALLA VÄNNER?
även fast att de känns få så är de extra speciella.
jag fäster mig ofta lätt för någon ny och glömmer det gamla, det viktigaste...



jag vet hur kroppen skakar när man inte orkar mer,
när man inte orkar lyssna eller prata,
när man inte orkar bry sig om vad andra längre tycker, eller vad de någonsin har tyckt,
när man inte orkar bråka med folk man en gång har älskat
det enda jag vill att du ska veta är att, om du en dag kommer tillbaka
så finns jag kanske inte längre där