Min smärta kan helt enkelt inte släppa, gråter hela tiden och springer runt för att koppla bort det. 
När läkaren idag klämde ur sig; " hur mår du egentligen? har mycket förändrats den senaste tiden?" börjar man utan att egentligen märka av det, tänka efter. länge, och min kloka vän johan sa; som alla andra gånger " det finns så många som har det värre, så man ska inte klaga" 
visst har han rätt i det han säger? så många döljer allt inombords tills det en dag spricker och man märker hur mycket livet förändras. varje dag, minut, sekund. En sekund skrämmer mig. Det skrämmer oss alla. Men det är verkligheten, och vi måste hitta ett sett att kunna leva med det. 

Finns inga ord i världen som kan tacka min otroliga pojkvän som alltid finns där, dag som natt, morgon som kväll. Som håller om mig tills smärtan avtar, Som jag litar på till 100% och inte kan släppa taget om. Varenda flicka borde få ha en pojkvän som varje dag säger, hur vacker man är, hur bra och älskevärd man är. Som aldrig släpper taget, man kan inte annat än tacka och ta allt med ett leende och förstå att man är den lyckligaste på jorden vid just de tillfällena.